viktigheter.
rödhårig och konstvetenskap och cape. herregud. vem tror jag att jag är.
Riktigt superviktiga grejer.
människor som gör mig trött och arg och ledsen:
- människor som är rasister.
- människor som är homofober.
- människor som inte är feminister.
- människor som tycker att vi inte borde ha ordet hen och säger att det kommer göra att våra barn blir störda och ostabila.
- människor som har bestämt och som tycker att det är bra att människor som byter kön automatiskt blir steriliserade.
- människor som investerar i vapen/sex/barnhandel.
det är bara ett axplock av saker som gör mig helt otroligt upprörd. jag kan inte förstå. och jag skulle inte klara av att folk förklarade varför de är emot heller, för jag tycker att det är så otroligt jävla idiotiskt. ingen diskussion.
råd från en klok kvinna till mig, och från mig till er:
- håll fast i drömmarna och släpp inte taget.
- gör det du vill göra, sök skolorna du vill söka och sikta på att flytta dit du vill flytta. det blir bara möjligt när man gör det möjligt.
- tro på dig själv. du är ju så jävla bra.
- lyssna inte alltid på andra. man kan inte lyssna på alla människor som säger: men det där blir ju svårt, klarar du verkligen av det, JAG skulle aldrig våga göra något sånt. för om alla lyssnar på det så finns det snart inga ambitioner kvar i världen.
- tro på dig själv. tro på dig själv. tro på dig själv. och även om du inte tror på dig själv, och inte vågar söka det där jobbet eller den där skolan för att du tror att du inte är tillräckligt bra: sök ändå. du är bra. låt ingen säga något annat.
självklarheter.
det här med människor.
vuxenpoäng.
om jag har gjort någon ledsen ( jag har dåligt samvete helt plötsligt )
gamla grejer som ändå är väldigt viktiga
bra formulerat, argt inlägg.
visdomsord.

något som inte handlar om snygga killar ( fast kanske lite ändå )
kanske för att jag vill att folk ska se att jag faktiskt VILL.
jag är bara så jävla rädd för att göra fel. för att folk ska säga: nej, jag gillar inte dig.
jag VILL vara social, glad, träffa nya människor. men jag kommer inte längre än till själva stirra-på-folk-delen.
vilket jag antar är rätt synd, för jag tror att om jag faktiskt tog kontakt så skulle människor kanske gilla mig.
jag vet inte? jag är väl ganska trevlig, ganska rolig. väldigt galen, passar nog bara somliga. men ändå.
och så sitter jag liksom hemma och tänker att: imorgon, då jävlar. då ska jag le mot den, säga hej till den.
det vågar jag inte.
för jag är rädd att misslyckas. och jag tror att jag typ inte är den enda som faktiskt är rädd för att misslyckas. och vadfan ska man göra om man vill göra något men verkligen inte vågar?
jag vet inte.
jag har börjat skicka typ mail till ställen. och några personer, utan typ till Beckmans ( för lite frågor om utbildningen jag vill gå sen och jag vet inte varför jag tycker det är en stor grej, men det är det för mig ), till människor ( som inte är så nära mig ) som inspirerar mig. Typ Odd-Molly-Per.
och jag tror att det är en bra början. även om det är jävligt mycket ingenting.
hur som helst så ber jag någon ge mig lite mod. jag behöver mod.
dröm i färg.
men vet ni? det jag drömmer ska bli sant.
jag vet, jag är naiv. men det går inte att tänka så. tänker man: nej, det här går inte.
då går det inte.
man måste göra saker för att det ska hända något, och man måste utveckla allt från något.
en dröm, blir en tanke som gror, blir lite sporadiskt sökande på internet, blir en plan, blir ett liv.
jo, hehe, ni fattar kanske inte men jag tror jag har kommit på vad jag vill göra med mitt liv.
det kommer bli jättesvårt, och jag vågar inte säga det till någon för alla kommer titta på mig och säga med medlidsam röst: jamen det låter jättefint.
jag kommer vara så liten. men då får det vara så.
och om jag sen slutar med skyhöga studielån, inackorderad hos en galen man, ätandes knäckebröd och nudlar och jobbandes på seven eleven, så får det väl vara värt det.
det är som med kärlek.
man måste göra det helhjärtat.
rusa in i det, låta alla negativa saker bli mindre för att man älskar det man gör. man får inte tveka, för tvekar man så blir det inte.
och jag värderar ingenting högre än något annat, och jag vill inte ge någon prestationsångest ( haha jag vet att ingen får det utan att ingen tror att det kommer gå ), men jag klarar inte att tänka på min framtid på något annat sätt just nu.
det ska gå.
alla kan bli det de vill ( med vissa undantag blabla etc etc ), men man får jobba för det. hårt. gråtandes.
men, dröm i färg mina vänner.
lyssnar på balladlistan.
hallå?
we'll buy some drugs and watch a band, then jump in a river holding hands
jag kom att tänka på beach 2011...
hej, jag heter andrea. jag är tjock. ( hej andrea! )
och jag skäms inte över det.
ibland tycker jag det är jobbigt.
men för det mesta kommer jag över det. jag ser ut såhär just nu, och så är det bara. jag tänker inte strunta i simningen nästa vecka bara för att jag ska visa mig i bikini.
inte för att någon har sagt något. men så är det i alla fall.
jag tror inte att jag någonsin kommer bli smalsmalsmal. på sin höjd sådär normalviktig. men målet med mitt liv är inte att väga under 50 kg. det finns liksom viktigare saker att lägga energi på.
sen får det ju inte gå överstyr.
men jag tycker, på riktigt, hur klyshigt det än må vara, att alla är fina som de är.
sen är man inte alltid nöjd med sig själv och hur man ser ut, men det är synd att skämmas, och låta sådana tankar ta överhanden.
istället får man glädjas över små saker.
som att på acne archives finns det många 42or, och det är bra, för det passar mig.
jag förväntar mig liksom inte att alla ska tycka som jag. okej.
men det vore fint om vi kunde sluta skämmas över att vi är feta/beniga/för långa/för korta/för håriga.
sen om man vill träna så är det ju bra för kroppen, och det är ju viktigt att äta bra, bara man inte hela tiden tänker på vad vågen ska visa för siffror nästa måndag eller om man kan knäppa sina 5 år gamla jeans.
puss.
Upprörd.
Du kan ju inte skynda på kärleken.
Ignorera tidigare inlägg om hår.
Jag måste väl förtusan kunna bestämma själv över mitt hår. Herregud.
Jag måste återta kontrollen över mitt liv.
Har läst en grej som gör mig så fruktansvärt upprörd att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Katerina Janouch talar om hur vi slipper bli våldtagna.
Alltså, jag vet att det är en fin tanke. Det är viktigt att vi tänker på vart vi går och att folk vet vart vi är och så vidare MEN vi ska inte behöva göra det. Sjuka jävla skitvärld. Det är liksom inte Katerinas fel, men själva tanken känns så omodern. " Flickor skydda er så att pojkarna inte kan göra brott, de kan inte låta bli. "
HALLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ.
1. Alla killar är inte våldtäktsmän/överfallare/mördare.
2. Alla tjejer är inte offer, och borde inte gå och behöva vara rädda.
Och alltså, det finns en rätt vettig kommentar under det där inlägget, som är på Katerinas sida och som påpekar att om man vill bo i en stor stad så kommer det alltid finnas våldsamma människor och man får lära sig att leva med att man inte kan besöka alla ställen sent på kvällen, efter mörkrets inbrott etc etc.
Visst, visst, visst.
Men det får mig ändå att känna: VADFAN.
En tjej ska kunna vara hur full som helst, gå runt i bara stringtrosor och kokarder på bröstvårtorna, mitt i natten på någon oupplyst stig utan att hon ska bli överfallen. Egentligen. Så funkar det inte. Men i en fin drömvärld.
Men i en fullt realistisk värld så ska en tjej som har befunnit sig i detta tillstånd och blivit utsatt för en våldtäkt inte behöva FÖRSVARA sitt beteende. Nej är nej.
Och förresten är det tramsigt att påstå att om en tjej inte har yttrat ordet NEJ så var hon med på det.
Idioter.
Alla är idioter.
Inklusive mig själv.
Borde beställa hem förstklassig Absint ( nu menar jag riktig, hallucinationsframkallande, grön grej ) och sitta på mitt rum, prata med brevlådor och måla fantastiska tavlor, utan kontakt med omvärlden.
Adjö!
te-törstig
Det går att få reda på vad som helst. Man behöver inte längre prata med personer för att lära känna dem.
Och jag kommer aldrig kunna bota (?) mitt bekräftelseberoende om jag ska fortsätta med det här.
Det måste jag tänka på.
tänk.
Förresten tycker jag att folk som anser att deras åsikter är de enda riktiga och föraktar dem som inte tycker samma är idioter. Det är min åsikt. Så då kommer jag ju hata mig själv. Fast nä. Men ändå.
Man är inte coolare för att man lyssnar på obskyra band, eller använder konstiga ord som obskyra eller kan måla fina tavlor, skriva böcker, springa 1 mil på 40 minuter, måla naglarna utan att det blir kladdigt på högerhanden om man är högerhänt ( eller vice versa ). Vadtusan. Alla är vi lika mycket värda. Tills man börjar göra saker som kränker andra. Så är det. Tycker jag.
för att mätta allas magar
jag vaknade och tänkte typ oj vad jag känner mig konstig. och sen klev jag upp och typ hela jag skakade och det var så stört. och sen grät jag typ i 3 timmar och bara allt gjorde ont och det var skitläskigt. så jag gick ner till mor och sa: snälla sjukanmäl mig. vilket hon gjorde. ( det var typ efter 20 minuter ) och sen grät jag osv den resterande tiden. och när jag väl kom ner efter det där så kom jag på att det var Freddie Mercurys dödsdag. så jag grät lite mer.
jag tror att kombinationen krossat hjärta/stress och ångest över skolarbete/depp över gårdagens matteprov/pms tog ut sin rätt. men nu mår jag bra.
har spelat tv-spel hela dagen. och skrivit ett brev.
och nu dricker jag chailatte och pluggar franska + kokar risgrynsgröt.
jag mår bra alltså.
men så ni vet. och inte tror att jag skolkar. vilket typ alla tror jämt.
adieu!
nummer 2
skulle väl tillägga till det jag skrev igår ( och det här tänkte jag lägga till igår redan, men jag hann inte för far skulle ha datorn ) att självklart får JAG skriva emo-inlägg. jag är ju bäst.
nejmen, okej, om man någon gång är ledsen och förbannad på världen har man ju rätt att skriva det ( förresten hade jag kommentarer på mina emo-grejer = folk bryr sig om mig h3h3h3h3 ). men det där gnällandet varje dag.
ta tag i era liv då.
( jag är inte lika dryg som det verkar )
