Äter frukost. Ensam.
Vaknade till ljudet av någon som dammsuger. Spännande att välja lördag morgon klockan sju som dammsugningstid.
Jag lyssnar också på tvättmaskinerna som står igång i tvättstugan.
Alla dessa ljud som följer med en lägenhet.
Hur som helst ska jag jobba idag. Det enda jag sörjer är det fina vädret.
Men ikväll ska jag lyssna på musik och dricka en öl, så jag antar att jag kan ta mig igenom dagen.

Det spelar ingen roll att det är bland det töntigaste en kan skriva, jag älskar regn.
Till och med nu, när jag ska gå 20 minuter i spöregn, så älskar jag regn.
Hurra!

Det är som så att jag ska jobba idag. Och snart är det säsong, vilket (förhoppningsvis) betyder väldigt mycket jobb.
Jag vaknade av en såndär trevlig ångestspiral, men lyckades avleda den och istället tänka på att det är ändå lite trevligt med rutiner. Kliva upp tidigt och liksom vara på gång med livet halv sju.
Jodå.

Känns dessutom som att den oundvikliga uppkörningen/uppskrivningen MÅSTE bokas alldeles snart och hur det ska gå vet jag verkligen inte.
Huuuuuur ska jag kunna allt såntdär knivigt själv. Typ backparkering. Typ backa överhuvudtaget. Det där med precision alltså.

Mm.

Så det visade sig att min lillebror hade blindtarmsinflammation, och nu ska jag och systra mi snart ner till sjukhuset för att hälsa på. Just nu sitter jag i lekhörnan på Friskis eftersom att jag är för snål för att betala så jag kan vara med på Flex-passet hon är på.
Jo.

I övrigt vill jag visa det jag och Erik åstadkom i helgen, med några timmars paus för Gin Fizz och lite metal på hammersmith, nämligen Hogwarts i legoform:

Känns som en fin dag idag. Vinkväll igår och ikväll ska jag ladda inför mellangisset imorgon. Plugga obskyra 60-talsrockband dvs.
Är trött på denna ständiga emotional rollercoaster. Går från ångestångest till :)) flera gånger om dagen. Hoppas att det är slutsatsen på mina tonår. Fast antagligen inte.
Det var det.

Alltså.
1. Jag måste komma ihåg att skaffa mig en stavmixer innan jag flyttar hemifrån. Det är så bra att ha en sådan.

2. Förlåt för att jag är som jag är ibland. Alltså det här riktar jag väl inte till någon särskild just nu, men som ni kanske vet så är jag så djävulskt osäker på mig själv. Jag vet att alla inte tror på det men så är det. Och jag menar inte att vara otrevlig när jag är tyst bland människor jag kanske borde prata med för vi har ju träffats tusen gånger förut, men jag känner mig så himla fel i alla sammanhang. Särskilt just nu. Så ursäkta på förhand.
Och det är inte det att jag inte vill prata osv. men det känns som att jag bara säger fel/konstiga/idiotiska saker. +att jag ju är ganska sarkastisk av mig och därför nog verkar (är?) mer elak än jag egentligen menar.
Jag försöker bli bättre och tycka om mig och tro på att folk har något som helst intresse av att umgås med mig, och jag vet att det är sjukt jobbigt att vara med människor som inte känner det tidigare nämnda. Men jag försöker.
Okej.

3. Fan ta alla dessa jävla sjukdomar som alltid drabbar de allra bästa människorna.

Ensamlunchar och tjuvlyssnar.
På kvinnor som sitter i par. En dagens soppa och skvaller. Det är spännande och lite äckligt. Det handlar om jobbet och stress och någons äkta man som inte lyssnar och någon som VET att hon borde gå med i unionen.
Det är som sagt spännande (och lite äckligt) att jag får höra så himla mycket privata grejer.
Jag brukar väl vara minst lika högljudd själv. Obehagligt.

A jo. Ville bara skriva det.